- VÄGEN UPPÅT -
Tanken på att leva upptar just nu mycket av min tid, hur man repar sig efter en lång och smärtsam relation, hur man slutar att älta det som varit, att inte jobba ihjäl sig och komma igång med träning och ett socialt liv igen. Många känner nog igen sig själva i känslan av ensamhet efter en relation. Alla runt omkring en verkar vara på väg någonstans, ha fullt fungerande sociala liv och är oftast på helt andra platser än vad man själv är. De flesta av mina vänner är sambos, förlovade, gifta och har barn. Deras helger består av familjemys, planering för framtiden och de har sedan länge slutat att gå ut och ta ett glas vin på fredagskvällarna. Och självklart så avundas jag dem någonstans, eftersom jag trodde att jag skulle befinna mig någon helt annanstans i nuläget.
Varje dag är för mig en liten kamp och i den här kampen känner jag mig så ensam. Ensam för att jag går igenom en väldigt tuff period där jag har lämnat min relation, jobbar dygnet runt i ett jätteprojekt och brottas med en ständigt dålig självkänsla och telefonen är tyst. Ingen ringer och frågar hur jag mår, om jag har planer för helgen eller om jag vill ta en fika. Visst, jag kan också ringa och försöka ta mig ut, men det är svårt att hitta ork och energi till det just nu.
Ett av mina största problem är hur jag ska kunna lämna min relation bakom mig, eftersom personen i fråga verkar oförmögen till att fatta ett beslut huruvida hon vill vara med mig eller inte. Gå vidare kanske ni säger nu, att det är brist på självrespekt att gå runt och vänta på att någon ska fatta ett beslut om man ska gå framåt eller bakåt. Men hjärtat och känslan säger att man inte riktigt är redo att ge upp ännu, för det där lilla hoppet finns kvar och säger att man ska vänta lite längre... Hennes problem är att hon är rädd och osäker, rädd för att såra mig ytterligare och för att så mycket skada är skedd att det inte finns något kvar att reparera. Och hon känner att jag ältar och aldrig låter henne få ro, att jag vill ha svar på frågor som hon inte kan ge mig. Jag vet däremot inte hur jag ska kunna umgås med henne som en vän, när hela mitt inre bubblar av frågor och tankar, förhoppningar, sorg och smärta. Hur lär man sig då att bara vara tyst? Utan att bryta all kontakt och verkligen sätta spiken i kistan?
Jag behöver en handlingsplan, jag behöver veta hur jag ska röra mig framåt och få upp lite livsglädje igen. För i grunden är jag en social person som känner mycket människor, var tidigare omtalade som "den glada" och har en bra karriär som går uppåt. Men samtidigt så är jag rädd för att misslyckas, inte räcka till som vän och för att mitt stackars hjärta är alldeles för trasigt för att jag ska kunna gå vidare framåt. Problem som de flesta förmodligen brottas med, men få väljer att prata om dem. Varför är människor så rädda för att erkänna att livet inte alltid är fantastiskt och att de också brottas med liknande tankar, blir de er verkliga om man säger det högt? Är det så att människans överlevnadsstrategi går ut på att sopa saker och ting under mattan och på så sätt hoppas de på att de ska försvinna av sig själva?
Men eftersom jag är en person med höga krav på mig själv, så tycker jag också att man inte kan gå runt och tycka synd om sig själv i all evighet utan att man måste göra någonting åt saken. Men vad?
De enklaste sakerna som jag kan komma på är följande:
- Så fort som mitt nuvarande projekt är över så ska jag börja träna igen.
- Jag ska ha lite tilltro till mig själv i min nya arbetssituation.
- Jag ska själv försöka börja ringa mina vänner och plocka upp gamla bekantskaper.
- Bli bättre på att ställa krav gentemot mitt ex.
- Jag ska hitta en kul kurs på folkuniversitetet, eftersom jag sedan över ett år tillbaka har ett presentkort där.
- Börja Yoga? (Som ni märker, så är jag i desperat behov efter alla typer av lösningar som kan ta mig ett steg närmare sinnesfrid).
Men allt känns så jobbigt, så övermäktigt och ja, i vilken ände börjar man? För att gå uppåt och inte ligga varje morgon och fundera över om det är värt att kliva ur sängen.
Tanken med den här bloggen är inte att det ska bli ett ångesthål som jag kan fylla med alla mina funderingar och dilemman, utan min ursprungliga plan var att jag skulle göra en blogg där jag beskrev min vardag och spanade efter arbetsrelaterade saker. Men just nu tycks det här behovet vara större, så det kanske är en bra ände att börja i.
