- DÅ OCH NU -
Ibland tänker jag på dig och allt som hade kunnat vara, det känns i hjärtat...
- IT'S ALL OVER NOW BABY BLUE -
Är ute på krogen, tittar mig omkring och känner... Ingenting... Absolut ingenting. Det finns ingen som jag skulle kunna tänka mig att prata med, att gå hem med eller ens ta en fika med. Och jag undrar: Kommer jag någonsin att kunna sova lugnt utan dig igen? Är mina stundande dejter ens en så särskilt bra idé? Det river i bröstet...
- SOCIALA ÖVNINGAR -
Tänkte våga mig ner till Roxy och ta en kaffe tillsammans med fin kompis, kan vara bra att de lite annat folk än mina kollegor jämt. Har varit riktigt fäst vid Roxy sen det öppnade för några år sedan, innan dess var jag stammis på Häcktet. Dessa brudar har ett bra öga för hur man får till ett lyckat ställe!
Öbon kommer också förbi tillsammans med sina nya som är på besök i stan, ska bli intressant att se henne med någon annan, då det varit lite tunnsått på den fronten sen vi slutade dejta för över två år sedan. Måste erkänna att jag njutit lite av att ha hennes intresse för mig själv, men är så klart glad att hon träffat någon som hon verkar tycka om.
Laddar för morgondagens dejt med amerikanskan, undrar om hon är så pryd som hon ser ut? I'm not.
- DEJTING -
Idag är en ganska så tung dag med mycket tankar som slåss om uppmärksamhet.
Jag försöker gå uppåt, bokar veckorna fulla av olika aktiviteter och planerar in saker som jag velat göra länge. Nya människor och hela tiden ett steg utanför trygghetszonen. Jag vet att det är bra för mig, men det är en jobbig bit att gå för att komma framåt! Har dessutom vågat mig på att bokat in två dejter i helgen, eftersom jag borde försöka ta mig ut på "marknaden" igen. Känna hur det är att leva och känna hjärtat slå.
Däremot så kämpar jag mot att tänka på henne, på allt som hade kunnat bli vårt - Om hon inte hade varit så trasig, rädd och velig. Problemet är väl att jag inte riktigt vet om jag har förlorat spelet eller inte, eftersom hon fortfarande inte är säker på vad hon vill. Vad jag vill verkar spela mindre roll och jag har sedan länge passerat gränsen för normal självbevarelsedrift. Jag vet att jag borde avskriva alla chanser, att jag är bättre och inte att det helt enkelt inte är värdigt att gå runt och vänta. Men mitt underligare hjärta fortsätter att slå, trots allt...
Så, istället försöker jag att lösa det genom att gå på dejt... Två dejter till och med, eftersom det inte är någon idé att fega när man väl är på gång? Eller hur? När jag och min förra flickvän träffade varandra, så uppdagades problemen relativt snabbt och vi fick aldrig riktigt någon bra period av "wine and dine" - Ni vet när man ägnar en massa tid i början av en relation åt att bara äta och dricka gott i varandras sällskap. Jag saknade alltid att vi aldrig riktigt dejtade innan vi blev tillsammans och att vår relation dessutom medförde en del drama, som så ofta i Stockholms gayvärld. När vi väl landade på fötterna så dök en massa andra saker upp och vi föll lite ur kurs = No wine and dine.
Därför känns det extra spännande att ge sig ut i dejtingsvängen igen, med två helt olika kvinnor och helt olika koncept:
- Den galna blondinen och jag ska gå ut och dricka champagne, det kommer bli höga klackar (Eftersom vi vid ett annat tillfälle gemensamt klubbat detta som en hederssak) korta kjolar och förhoppningsvis många skratt. Låg nivå på skämten och förhoppningsvis en hel del flört.
- Den exotiska amerikanskan och jag ska gå på långpromenad med hennes hund, eftersom hon är en Cali-gal så är kyla och snö fortfarande lite magiskt och jag har utlovat både hembakad och varm choklad i termos. (Vi kan säga att jag är en blandning mellan Martha Stewart, Violett i Bound och en bibliotekarie) Funderar på hur det där med språket kommer att klara sig, hon är nämligen otroligt rapp och sist vi var ute och fikade så blev jag tillslut alldeles trött i munnen av att hänga med hennes tempo - På engelska.
Sen kan det bli pannkaka på andra sätt också, jag kommer kanske sitta där och tänka på henne som jag lämnat bakom mig och inse att jag inte alls är redo för att uppfinna mig själv igen. Men jag måste våga chansa och testa hur det känns igen... Kanske kommer jag att grina hela natten efteråt, men då får det vara så. Hellre att känna och sörja, än att begränsa sitt liv på grund av rädsla.
Sen kanske det finns en hel del av er där ute som har en massa moraliska betänkligheter angående att dejta flera samtidigt? Jag tycker inte att det är fel, så länge man är ärlig och inte missleder någon.
Sen hann jag förlora en budgivning också, vilket innebär att jag nu har budat på och förlorat 12 lägenheter hittills. Lägenhetspriserna är verkligen helt galna just nu och när priserna börjar landa på 60 000 kr / kvadrat så tycker jag inte att det är värt det. Fortsättning följer, i jakten på ny lägenhet och dejtingdjungeln. Snart adderar jag ett nytt jobb till den här bloggen också, missa inte det.
- VÄGEN UPPÅT -
Tanken på att leva upptar just nu mycket av min tid, hur man repar sig efter en lång och smärtsam relation, hur man slutar att älta det som varit, att inte jobba ihjäl sig och komma igång med träning och ett socialt liv igen. Många känner nog igen sig själva i känslan av ensamhet efter en relation. Alla runt omkring en verkar vara på väg någonstans, ha fullt fungerande sociala liv och är oftast på helt andra platser än vad man själv är. De flesta av mina vänner är sambos, förlovade, gifta och har barn. Deras helger består av familjemys, planering för framtiden och de har sedan länge slutat att gå ut och ta ett glas vin på fredagskvällarna. Och självklart så avundas jag dem någonstans, eftersom jag trodde att jag skulle befinna mig någon helt annanstans i nuläget.
Varje dag är för mig en liten kamp och i den här kampen känner jag mig så ensam. Ensam för att jag går igenom en väldigt tuff period där jag har lämnat min relation, jobbar dygnet runt i ett jätteprojekt och brottas med en ständigt dålig självkänsla och telefonen är tyst. Ingen ringer och frågar hur jag mår, om jag har planer för helgen eller om jag vill ta en fika. Visst, jag kan också ringa och försöka ta mig ut, men det är svårt att hitta ork och energi till det just nu.
Ett av mina största problem är hur jag ska kunna lämna min relation bakom mig, eftersom personen i fråga verkar oförmögen till att fatta ett beslut huruvida hon vill vara med mig eller inte. Gå vidare kanske ni säger nu, att det är brist på självrespekt att gå runt och vänta på att någon ska fatta ett beslut om man ska gå framåt eller bakåt. Men hjärtat och känslan säger att man inte riktigt är redo att ge upp ännu, för det där lilla hoppet finns kvar och säger att man ska vänta lite längre... Hennes problem är att hon är rädd och osäker, rädd för att såra mig ytterligare och för att så mycket skada är skedd att det inte finns något kvar att reparera. Och hon känner att jag ältar och aldrig låter henne få ro, att jag vill ha svar på frågor som hon inte kan ge mig. Jag vet däremot inte hur jag ska kunna umgås med henne som en vän, när hela mitt inre bubblar av frågor och tankar, förhoppningar, sorg och smärta. Hur lär man sig då att bara vara tyst? Utan att bryta all kontakt och verkligen sätta spiken i kistan?
Jag behöver en handlingsplan, jag behöver veta hur jag ska röra mig framåt och få upp lite livsglädje igen. För i grunden är jag en social person som känner mycket människor, var tidigare omtalade som "den glada" och har en bra karriär som går uppåt. Men samtidigt så är jag rädd för att misslyckas, inte räcka till som vän och för att mitt stackars hjärta är alldeles för trasigt för att jag ska kunna gå vidare framåt. Problem som de flesta förmodligen brottas med, men få väljer att prata om dem. Varför är människor så rädda för att erkänna att livet inte alltid är fantastiskt och att de också brottas med liknande tankar, blir de er verkliga om man säger det högt? Är det så att människans överlevnadsstrategi går ut på att sopa saker och ting under mattan och på så sätt hoppas de på att de ska försvinna av sig själva?
Men eftersom jag är en person med höga krav på mig själv, så tycker jag också att man inte kan gå runt och tycka synd om sig själv i all evighet utan att man måste göra någonting åt saken. Men vad?
De enklaste sakerna som jag kan komma på är följande:
- Så fort som mitt nuvarande projekt är över så ska jag börja träna igen.
- Jag ska ha lite tilltro till mig själv i min nya arbetssituation.
- Jag ska själv försöka börja ringa mina vänner och plocka upp gamla bekantskaper.
- Bli bättre på att ställa krav gentemot mitt ex.
- Jag ska hitta en kul kurs på folkuniversitetet, eftersom jag sedan över ett år tillbaka har ett presentkort där.
- Börja Yoga? (Som ni märker, så är jag i desperat behov efter alla typer av lösningar som kan ta mig ett steg närmare sinnesfrid).
Men allt känns så jobbigt, så övermäktigt och ja, i vilken ände börjar man? För att gå uppåt och inte ligga varje morgon och fundera över om det är värt att kliva ur sängen.
Tanken med den här bloggen är inte att det ska bli ett ångesthål som jag kan fylla med alla mina funderingar och dilemman, utan min ursprungliga plan var att jag skulle göra en blogg där jag beskrev min vardag och spanade efter arbetsrelaterade saker. Men just nu tycks det här behovet vara större, så det kanske är en bra ände att börja i.
- BITTER -
Jag är så jävla trött på allt.Så trött på att aldrig vara i synk, att aldrig förstå hur du tänker och utbyta fnuliga leenden över kaffekoppen. Att känna full harmoni och tillfredsställelse över att bara vara hemma tillsammans, utan oro i maggropen och funderingar över när vi ska vara i balans igen. Om någonsin.
Vill skratta hejdlöst, älska till förbannelsen och längta hem efter jobbet. Gosa in min näsa i din halsgrop och inte somna med ryggen åt, eftersom jag får oro i kroppen av att ligga nära. Eftersom mitt underliga hjärta aldrig tycks slappna av, men jag kanske var paj redan från början. Jag kanske behöver för mycket trygghet från någon annan och bli otrygg när min kvot inte täcks upp. Men kan någon fylla det, eller vet jag ens själv hur man gör? Jag vill för mycket, det är mitt problem.
För någonstans vet jag att jag kan, att jag har förmågan och att du har det också. Även om din sjuka oförmåga att ta fasta beslut driver mig galen och jag ifrågasätter skarpt min egen självbevarelsedrift. Där jag står och ser dig tveka mellan henne och mig, så lång tid och så många tårar senare. Jag vill att vi ska bo ihop, jag vill leva ett liv med dig. Med dig och ditt jävla bagage, jag tar dig för den du är. Tveklöst.
Läser inlägg från min första kärlek där hon beskriver sin och sin mans hus, hur hon är ute och springer i skogen och tacksamt ler för allt fint hon har fått i livet. Hur hon icke eftersträvar karriär, materiella ting eller våldsamma upplevelser, hur kärleken har gett henne allt hon vill ha och behöver. Jag är så oklädsamt avundsjuk och önskar att det var jag.
- NEW FACE, OLD SOUL -
Ni som varit med sen tidigare kanske minns det där samtalet jag och min gamla blogg hade? När jag efter en lång tids försumning och frånvaro valde att stå för mina misstag och be om ursäkt för när jag gjort fel. Om inte, så lät det så här:
"Hej, jag vet att det var ett tag sen vi hördes av. Jag ville bara att du skulle veta att jag tänker på dig och att jag inte vet vart det blev fel... Ska vi försöka igen? Du och jag? Hör av dig om du fortfarande vill prata, du vet vart jag finns.
Så skulle ett samtal mellan mig och min blogg kunnat se ut - Det där samtalet man ibland har (Det vill säga; om man är intresserad av en framtida relation) efter att ha tappat kontakten ett tag... I min fantasi skulle vi först ha hållit oss på varsin kant, försiktigt avvaktandes, för att till sist falla i varandras armar och gråta ut. Riktigt ordentligt med snörvliga näsor och mascarastrimmor längst kinderna."
Efter det samtalet så gjorde vi ett ordentligt försök för att få vår relation att fungera igen. Vi gav varandra mer kvalitetstid, jobbade med att lära oss att kommunicera på ett bättre sätt och att värdesätta varandra för de vi är. Men någonstans så visste vi väl hela tiden att för mycket hade sagts och gjorts. Men framförallt att det vi kände hade förändrats över tiden och att känslorna mer övergått till vänskap än någonting annat. Att det var dags att gå vidare.
Så, vi gjorde slut. Tvärt av.
Visst kändes det tomt ett tag efteråt, det gick inte en dag utan att jag kände en stark saknad i kroppen. Frustration över allt jag inte längre kunde berätta och dela med mig av, eftersom detta ändå var någon som fått veta allt om mig under nästan ett års tid. Förvisso mer eller mindre i perioder.
Därför ville jag träffa någon ny, därför behövde jag träffa någon ny. Därför att mitt liv aldrig tycks stagnera, normaliseras eller upphöra att förvåna mig eller min omgivning. Så där för är jag här, i ny förpackning. Kanske lite ärligare, lite vassare och hårdare. Men fortfarande ödmjuk.
2008 fick mig att omvärdera i princip hela min värld av föreställningar och förutfattade meningar. Vad som är rätt och fel, vart lagen tar över och var fördömande sätter gränser. Och det är om allt detta som jag ska berätta mer om, hur jag valde kärleken och därigenom den svåra vägen.
Välkommen.
